I vilken annan sport är marginalerna så små mellan outsäglig glädje och förbannad och orättvis pina? I vilken annan sport slängs man mellan dessa känslor så brutalt? Man törs nästan inte leva ut sin glädje de få gånger man kan, eftersom man vet vad som skall komma...det handlar bara om att Lucifers piska är borta och vänder"
Orden ovan är mina egna, hämtade från en tidigare blogg och skrivna under en mörk tid, av eftertanke..A moment when even the blues gets blue..Är man känslomänniska och håller på med trav får man liksom skylla sig själv på nåt vis...
Ludde Kolgjini sa med eftertryck: "trav är för det mesta djävligt grymt"! En annan kuf nämligen Bob Dylan uttryckte samma känsla (även om det i hans fall säkert inte handlade om trav) med det klassiska: "friheten att glädjas är endast tiden mellan kulan och bytet"! Varför grottar Flashen ner sig å det gruvligaste i denna hans inlägg idag då??? Joo för att den senaste tiden har innehållit just denna känslomässiga berg o dalbana jag beskriver....Travet är absolut inget för veklingar, mera då en sport för fakirer! Har sett att spikmattor är på modet, man kanske skulle köpa en. Men det skulle vara en riktig, en sån där planka med 5 tumsspikar och nån som spelade flöjt så att en orm kom upp ur en korg, ja ni vet. Våran närmaste granne, yogachefen själv som står på huvudet titt som tätt på deras altan iförd nåt fladdrande, kanske kan fixa fram nåt..
Alltså, man har ju sina favoriter som man önskar att det skall gå bra för, dom skall helst vinna jämt. Sen har man ju också sina objekt, typ som man absolut inte vill se vinna..Den senaste tiden har detta hänt: Elitloppsfinalen. Sahara Dynamite (objekt 1, inte själva hästen men tränaren som har mage att berätta att han har 2 st. 3 åringar i stallet som är bättre än Maharajah), tar ledningen och pullar upp! Där försvann chanserna för både Jaded och Triton Sund. Jaded gör en heroisk insats från dödens, men blir avslagen på mållinjen, av VEM DÅ? Jo objekt 2. Det som bara inte fick ske skedde. 1-0 till Lucifer med den blodiga piskan till svans och med eldgaffel och bockfot. Visst skall man glädjas över Jadeds fantastiska insats, men det var ju så förbannat nära. Och hur gick det för objekt 1? Har han kommit i mål ännu?
Jaded i Kymi GP i Finland härförleden. Galopperade bort sina chanser som favorit strax efter start...och vem fanken var det som vann? Jo ett annat sånt där objekt ni vet, objekt 3....Uttalandet från den fåordige finske tränaren (som tydligen redan glömt klasskillnaden i Elitloppet) efter loppet smärtade: "det var inget märkvärdigt med att slå Jaded, det har vi gjort förr". 2-0 till Lucifer som satte bockfoten i ansiktet på Flashen och hela Travkompaniet..
Vår egen Faster than Mum gör äntligen comeback efter att ha varit borta nästan ett helt år från tävling. Ett lopp som såg riktigt bra ut proppmässigt. Såg också mycket fin ut i provstarten för Kaj Widell. Kom sedan iväg fint från sitt tillägg, kom snyggt igenom en del strul och såg ut att vara ikapp hästarna som stod 20 meter före redan in i första sväng. Då hände det som absolut inte fick hända... en galopp naturligtvis och sedan var midsommarhelgen mentalt förvandlad till vilken novemberdag som helst! 3-0 till Lucifer som hånskrattade så att det ljungade i bergen i hela Hälsingland.
Lie Detector så. Midsommardagen i Rättvik. Möter ett stentufft motstånd, men blåser till ledningen för Jörgen Sjunnesson, den svarta pärlan, Årets Sto 2008, är på väg mot sin första och välförtjänta årsseger, då helvetet brakar loss! Galopp in på upploppet och man blir bara tom. Vilken tränare vann då? Jo objekt 4. R.B. En bedövningsspruta i skallen och 4-1 till Lucifer! Va 4-1, blev det inte 4-0? Nää för däremellan hade den fantastiske MAHARAJAH utklassat motståndet och visat vem som är den största talangen svensk travsport sett på länge!! Den kan inte ens Lucifer rå på! En underbar syn när han bara lämnar konkurrenterna...närmast sörjande var objekt 1 :-))
Men i alla fall...4-1 till Lucifer smärtar. Att man orkar hålla på? Är man fakir? Vad blir nästa?
Man har också sett en massa glada barn som firat skolavslutningen. Kommer naturligtvis osökt att tänka tillbaka på mina egna...Konstigt nog är det dom i småskolan jag minns bäst. Vi pratar tidigt 50 tal. Det var så högtidligt att man kippade efter andan! Bara att se fröken och kamraterna i fina kläder var en upplevelse. För mig var det Brynässkolan som gällde de första åren och alla i klassen hade det lite knapert ställt hemma. Rejäl arbetarmiljö, men alla var hela och rena även om det handlade om lite lappat och lagat här o var på allas kläder! De flesta, som jag själv, bodde i ett rum o kök med endast kallvatten inne i köket, och dessutom toalett i farstun. Dagen innan "examen" som det hette på den tiden, gick hela klassen ut och plockade syrener och andra blommor för att smycka klassrummet med. Jag minns att det bara var flickorna och fröken som plockade blommorna, vi grabbar gick mest och pratade och berättade Bellmanhistorier...Men i smyg tyckte vi grabbar nog också att det var mysigt att se alla fina blommor som dom plockade! Och för att inte tala om doften av syrenerna i klassrummet på examensdagen! Så när vi stod finklädda i bänkarna och fröken spelade på orgeln och alla (även grabbarna) sjöng "den blomstertid nu kommer" och "i denna ljuva sommartid" så knottrade sig huden och visst kom det väl en liten tår som man snabbt torkade bort, tänk om nån tjej skulle se...
Ett år, 2an kanske, (8år) skulle jag spela "lille prins sol" i ett spel. Jättepirrigt inför föräldrarna och allt! Jag var utklädd till prins med träsvärd (som jag skulle slå mig igenom törnroshäcken med och rädda prinsessan)... Dessutom var min motspelare "prinsessan rosenknopp" Brynässkolans snyggaste och mest skärpta tjej, som ingen kille vågade prata med ens, och dessutom nu utklädd till ros..det var det vackraste jag dittills sett och har man haft en klocka på den tiden (den fick man först när man konfirmerades), så hade den väl stannat av ren energiexplosion..Och när vi i slutscenen höll varandras händer (förmodligen den första gång jag på riktigt höll en tjej i handen) och alla applåderade, hade jag en handsvett som jag kunde åkt runt i folkparkerna och visat upp... efteråt strax utanför klassrummet frågade prinsessan rosenknopps mamma om hon fick ta en bild på oss, visst fick hon det, hon fick ta tusen bilder om hon ville, och jag kramade Kerstins hand så hårt att hon sa aj en gång...jag fick sedan ett äpple av hennes mamma, vi vinkade åt varandra, det var en stor upplevelse, det bästa sommarminnet och då hade inte ens sommaren börjat...!
Jag tror också att det var just i 2an som jag fick "Furuviksmärket", det var ett märke (en nål med en elefant på i plåt) som berättigade innehavaren till fri entré i Furuviksparken hela sommaren, och som delades ut till "Bäste kamrat" under året. Vet faktiskt inte vad jag gjorde för att komma ifråga? Kanske att jag knöt skridskorna åt nån eller så...Glad och stolt blev jag i alla fall när jag under kompisarnas applåder fick gå fram till fröken i katedern och få märket. Men eftersom vi i våran familj bodde på en ö i närheten av Furuvik på somrarna, och dom gånger vi besökte Furuvik åkte båt dit, och kom man sjövägen till Furuvik var det gratis entré på den tiden, så behövde jag egentligen inte märket. Så en kväll när mamma hade syjuntan hemma och stolt skulle visa Furuviksmärket för dom andra tanterna var det borta! Jag hade gått hem till den fattigaste kompisen jag hade (pappan var sjuklig och kunde inte arbeta) som bodde i ett slags uthus i "säckhanddukskvarteren"och gett honom märket! Han blev så glad att han började att stamma minns jag, så på hemvägen mådde jag väldigt bra för att jag gjort det! Jag bad honom att inte berätta för min fröken, det räcker med att få märket ett år...
På onsdag skall Anders och Linda starta sin Meadow Zoot på Solvalla. Snälla Lucifer håll dig så långt borta från Solvalla du kan! Snälla..
http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/utrikes/article5343931.ab
Flashen
