Det finns mystiker som säger att vissa
människor har relationer som inte ens
mystiker begriper. En slags relation som de
där människorna inte själva känner till, men
som styr öden och händelser i deras
liv.Faktum är att jag har en sådan relation
till ett flertal travhästar. Det räcker med att jag
går in i ett rum som har en TV-apparat, för att
mina favoritkusar ska ställa sig på bakbenen i
något värmländskt V5-lopp. Mina närstående
spelkamrater har upptäckt det där, så dom
skickar ut mig på en timmes hundpromenad i
skogen då det är dags för V75. Dock mildrar
dom straffet en aning
genom att spela in loppen åt mig på videon.
En gång kom jag hem för tidigt från skogen
och hamnade mitt i sista V75-loppet. Det var
tillräckligt för att sjuan skulle spricka. Det
underliga är att jag har samma relationer till
idrottsstjärnor. Tittar jag exempelvis på Anja
Persson i ett slalomåk så står hon bergis på
öronen nere i de italienska alperna och Kajsa
Bergquist vågar jag inte kika på av
rädsla för att hon ska bryta benet i upphoppet.
Jag upplevde det här redan på Ingemar
Stenmarkstiden. Som journalist var jag en
gång i S:t Anton och såg Ingemar stå på
öronen i ett träningsåk. Höll mig på
hotellrummet då tävlingen gick och visst vann
Ingemar. På nästa dags träning var jag i
backen igen och naturligtvis gick Ingemar in i
staketet. Det var samma år som
turistnämnden i Tärnaby beslöt att ge mig
bidrag om jag höll mig borta från tävlingar och
TV-sändningar. Jag behöver väl inte säga att
Ingemar tog OS-guld det året.
Det underliga är att både då det gäller
hästar och mänskliga idrottsutövare jag har
motsatt effekt på dom jag inte gillar. Varje
gång en häst, som jag utelämnat från
kupongen, ser farlig ut, så sitter jag vid TV:n
och mumlar stänk i nosen , grop i banan
o.s.v. för att få honom att hoppa.
I regel är det vid just dessa lopp dom
hästarna gör sina rekordtider. Att jag fungerar
på det här sättet, med de underliga
relationerna, blev känt på ett tidigt stadium.
Första gången jag skulle intervjua Ingemar
Stenmark anlände jag med en
fotograf till torget i Tärnaby och frågade en
ortsbo var den där Slaomvägen, som Ingemar
bodde på, var belägen. Ortsbon tittade på mig
och sa sen att jag borde åka ett par mil mot
Storuman så skulle jag upptäcka en stor röd
och vit kåk. Där
bodde Ingemar. Vi åkte dom där milen utan att
hitta någon stor röd och vit kåk och vände
tillbaks till Tärnaby. Där vi av en annan ortsbo
upplystes om
att vi åkt åt fel håll. Två mil åt andra hållet och
en gul kåk var vad som gällde. Naturligtvis
fanns inte heller denna kåk, så vi fick åka
tillbaks och på egen hand leta oss fram till
Slalomvägen där vi hittade Ingemar. Senare
har jag ju insett att man även i Tärnaby hade
hört talas om min inverkan på Ingemar och
hans skidåkande. Nu har det alltså spritts till
att även gälla hästar.
Jag har en stark känsla av att Victory Tilly tar
revansch i Köpenhamn, men om det är så att
ni tänker spela på Stig H så är det bäst att ni
kontaktar mig först så att jag får dra ur
sladden till TV:n.
