Nu har vi årstiden då alla hästtränare är livrädda för stenhårda och hala träningsbanor och då skador regelbundet dyker upp. En jobbig tid för ägare och tränare, men dom slipper i alla fall det där släktet som kallas hypokondriker – inbillningssjuka.
Det slipper inte jag eftersom Jonsson bor i närheten.
Jonsson är den där typen som inte bara är sjuk själv i alla möjliga åkommor. Han vill också gärna berätta för alla i närheten att de förmodligen lider av en livsfarlig sjukdom.
Jonsson kan på fullt allvar gå fram till en människa han upptäckt i gatuvimlet och säga:
--Jag ber om ursäkt att jag tränger mig på, men jag råkade höra den där hemska hostan ni har. Jag vill på det bestämdaste tillråda ett läkarbesök.
Han gör det inte för att jävlas. Han tror fullt och fast på att han kan diagnosticera alla sjukdomar. Vilket naturligtvis leder till att han skrämmer vettet ur folk.
En gång på en glad och livad femtioårsfest gick han fram till den kvinnliga jubilaren och undrade om hon alltid varit så där sned i vänster axel? Hon stirrade storögt på honom och bad honom sedan att flyga och fara, men senare såg jag henne stå framför en spegel och glo på sina axlar.
Vi käkade lunch en gång på en krog som var fullpackad med folk, och då vår kypare kom till vårt bord var han, naturligt nog, både andfådd och svettig efter allt spring runt borden. Jonsson sa stillsamt:
--Har någon talat om för dig att du har ett blåsljud på hjärtat? Alla symtom finns där, så jag rekommenderar en grundlig undersökning.
Då vi skulle betala dök det upp en ny kypare. Den förre hade hastigt
insjuknat.
Naturligtvis gäller sjukdomarna annars mest Jonsson själv. Han kan ringa klockan tolv på natten och förklara hur han tyckte att han skulle höra av sig med en sista hälsning. Han har fått kraftiga smärtor i ryggen och det råder inga tvivel om att de angripna lungorna ger honom endast en kort tid kvar här i livet.
--Det är bara en tidsfråga innan lungorna kollapsar helt, så jag ville skynda mig att tacka för alla glada stunder vi haft tillsammans.
En annan period gällde det fötterna. Domningar och underliga ilningar
kring tårna.
--Men det dör man väl inte av? sa jag.
--Fattar du inte att det är cirkulationsrubbningar som ger mig endast
några få timmar, stönade Jonsson.
--Men åk till sjukhuset då!
--Åt det här finns intet att göra, sa den sjuke.
Då han en natt förklarade att susningarna i öronen var ett förebud
för hjärnhinneinflammation, tog jag loven av hans tirader:
-Själv kan jag inte pinka, sa jag.
Han blev eld och lågor och glömde hjärnhinneinflammationen. Han
ansåg att jag borde ligga på operationsbordet inom en timme.
--Annars kan du säga adjö till snoppen, sa Jonsson.
Jag sa inte att min oförmåga att pinka berodde på ett stopp i toaletten,för det fick honom ju att glömma susningarna i öronen.
Finns det någon som kommer att använda den gamle hypokondrikerns text
på sin gravsten, så är det Jonsson. Ni kan väl den; om den inbillningssjuke som alla bara skrattade åt då han beskrev sina åkommor. Han avled slutligen av ålderdomssvaghet 90 år gammal och på hans gravsten kunde man läsa:
VAD VAR DET JAG SA!
