För oss hästgalna är som bekant onsdagar någonting speciellt, V64!
Och trots jönserierna på senare tid gillar man ju tävlingarna, även om man nu inte kan ta sig till Solvalla utan får nöja sig med TV-sändningen. Men då får man också vara beredd på att uppleva en onsdagskväll som den vi fick oss till livs för några veckor sedan.
Hemma i tjället hade några polare bänkat sig och vi hade förberett
det hela med system- och dubbelkuponger. Långväga gäst var Holger
från Västerås, som till vardags jobbar som TV-tekniker.
Vi satt där oc snackade säkra vinnare under tiden som Nyheterna
löpte fram i rutan, övergick i sport och blev reklam. Snart dags!
Och det var då någon sa:
--Jag tycker att TV-bilden håller på att bli mindre…!
Jodå, när vi andra började kika så var det nog så. Bilden i rutan blev långsamt mindre och mindre. Då den började se ut som de där frimärksfotona man kommer hem med från semestern, knuffade jag på Holger och sa:
--Dags att gå till jobbet, Holger! Du som är TV-tekniker…
Holger log överseende mot oss amatörer, bad att få låna en skruvmejsel och tog bort TV:ns bakstycke. Rätade sedan på sig med ett glasrör i handen.
--Tyvärr….röret har pajat..!
Och så kastade han röret, som klirrande försvann i en papperskorg.
--Vi kanske hinner få hit en TV-reparatör om du har nå´n i närheten,
sa han hurtigt.
Den förste vi ringde till sa att han skulle titta på V64 och inte hade tid att komma, den andre hade telefonsvarare på som upplyste oss om att vi kunde komma igen på affärstid. Den tredje hade tagit en grogg
framför TV:n och var olämplig som bilförare. Dessutom hade han inga
rör hemma och bodde tre mil från oss.
Att tala om katastrofstämning i vardagsrummet är att beskriva det milt. Holger sa att vi kunde ha åkt hem till honom i Västerås om vi haft
lite mera tid på oss, för där hade han en tjusig 28-tummare. Tröst för
bittra hjärtan.
Det hjälpte ju liksom inte heller att ringa till Solvalla
för att få veta att min spik spruckit och att alla systemen gått åt fanders.
Vi skildes som tysta men starka ynglingar, men nästa morgon var
himlen grå och sinnet dystert. Jag deppade omkring på gårdsplanen
och försökte peppa mig med att det trots allt skulle komma en lördag
med V75.
Det var då en av grannarna passerade. Eftersom han vet att jag gillar
trav så sa han att det varit spännande solvallatävlingar och jag höll med om att det varit hemskt spännande.
--Men det var ju på vippen att vi inte fått se tävlingarna, sa han. Det där spänningsfallet vid halv elva-tiden krympte ju ihop hela bilden. Det var tur att strömmen kom tillbaks efter fem minuter!
Nu har jag i flera veckor gått omkring och väntat på att Holger ska
hälsa på för att titta på V75. I skrivande stund vet jag inte om han vågar sig till Ludvika, för jag har ringt flera gånger men han är alltid oanträffbar.
Troligen har han fullt upp med att leverera nya TV-rör till folk som
tror att dom gamla har pajat!
