Ibland händer det att man lyfter blicken från
ett travprogram och upptäcker att det finns
andra tidskrifter. Suckande inser man då att
man kanske måste hålla sig orienterad om
saker och ting även utanför travovalerna. Även
om det börjar bli tröttsamt med de ideliga
debatterna om vad som skedde under
demonstrationerna i Göteborg.
Jag har annars själv varit demonstrant. Det
skedde då jag som journalist på en tidning
beslöt mig för att skoja lite med biobesökarna.
Det handlade om biografen Skytten i Solna
där dom just då gav en engelsk deckarfilm
med förbryllande mordgåta. Utanför den
biografen ställde jag mig en kväll, samtidigt
som publiken började anlända, beväpnad
med en textad skylt:
”DET ÄR BETJÄNTEN SOM ÄR
MÖRDAREN”!
Det bör betonas att jag inte hade sett filmen
och inte hade en aning om huruvida det fanns
någon betjänt med i den.
Och det var ju inget snack om att det blev
reaktioner. En äldre dam som faktiskt
påminde en del om engelska
deckarförfattarinnan Agatha Christie på de
bilder jag sett, var upprörd:
--Jag läser ofta deckare och tänk om
bokförlagen redan på omslagen skulle tala
om vem som är mördaren?
En herre som betraktat mig en stund smög
fram och undrade varför jag stod där, och jag
förklarade att jag var trött på alla
demonregissörer som trodde att dom kunde
köra med oss biobesökare hur som helst.
En yngling med tjej i flätor läste mitt budskap
och ynglingen sa:
--Är det bergis?
--Bergis! sa jag.
--Pistol?
--Nä, yxa, det blev för lite blod med pistol: I
finalen har han
köttkvarn..!
Tjejen med flätor huttrade och sa att dom
kanske skulle åka in
till stan, men ynglingen hade tindrande ögon.
--Bergis? sa han.
--Bergis, sa jag.
En dam med hornbågade glasögon
undrade om jag tillhörde
vänstern.
--Ni demonstrerar ju mot allting!
Jag sa att jag blivit mobbad genom att inte få
gå med i tåget till
Sergels Torg och tjurat till med den här
demonstrationen.
--Man ska vara glad för vårt samhälle, sa
damen.
Jag sa att jag var väldigt glad men att jag var
förbannad på
alla betjänter som mördade folk.
En gentleman med ICA-kasse och glansig
blick såg begrun-
dande på skylten och sa i ett moln av
maltdrycker:
--I regel är det han!
--Va?
--Det är nästan jämt betjänten. Som mördar
alltså…
Jag sa att det ibland också var hovmästaren,
men då hade han
redan dragit vidare.
Det blev aldrig tillfälle att se den där filmen.
Efter blickarna jag
fick från biljettkassan hade jag antagligen
blivit stoppad vid entrén.
